Dagen har förgyllts av Lars Winnerbäcks sommarprat i p1. Fucking hell, ja lyssnade två gånger i rad, utan att ens fundera. Jag kände liksom hur vi växte samman, jag och Lars. Inte som ett par på nåt vis, men han påminde om mig själv så förbaskat mycket, åtminstone om man bortser från att han är riktigt tät, är grym på att sjunga och har skrivit låtar som flickor gråter sig sömnlösa över dagligen.
Jag drömmer inte så jätte mycket om att skriva låtar som flickor kan gråta till, men jag skulle gärna vara tätare (ja läcker som ett såll, fri tolkning) och ja skulle framförallt vilja vara en gud bakom en mikrofon. Jag är väldigt mikrofonkåt, men mikrofonen känner noll attraktion tillbaka. Trist, men det är ju bara att hålla igen käften och gå vidare.
Men att han lever i det ständiga rampljuset men ändå är så privat, att han säger nej till att fotograferas, nej till intervjuer och tv-program och att han säger nej till saker han inte känner för. Där är kanske vår största skillnad, jag kan inte säga nej, jag säger ja till allt, fast i olika formuleringar, - absolut! Ja visst! Självklart! Men i huvudet skriker den enda rösten som kan eka i timmar, min egen. - NEJ NEJ NEJ NEJ! Låt mig vara, ja vill vara själv ikväll, kan tyvärr inte i helgen för då tänker jag göra ingenting.
Jag måste lära mig konsten med att säga nej, konsten att få tillbaka MITT liv och inte ställa upp för andra för att mitt dåliga samvete tror sig ska äta upp mig då. Jag lever mitt liv, och måste se till att jag mår bra, och jag mår bäst själv.
Däremot är ju min käft min akilles häl, den håller ju aldrig tyst, och får alla att tro att ja jämt vill surra och snacka och skoja. Ja vill inte det, långt ifrån. Jag vill ibland bara vara, och jag kan tänka att nästa gång jag flyttar till en ny stad, då ska ja ändra på mig, inte egentligen till något annorlunda, men ja ska ändra en grej, och det är att ja ska låtsas vara blyg. Ja ska låtsas bli blomman i tapeten, och bara njuta, titta på och låta andra styra, ställa och gnälla, kanske till och med stå för underhållningen! Så jävla skönt, att kanske få vara på jobbet och bara jobba, inte vara där för någon slags social slagpåse där alla ska gå förbi och tränga sig före både min vilja och min integritetscirkel som tyvärr inte synligt är sluten, den är öppen för alla så kom förbi och häng en stund med den här tjejen som aldrig säger nej och alltid är glad och rolig!
Men nästa gång ja flyttat har alltid den stora käften hängt med som en riktig pungspark och surpricat mig med att redan första dagen på jobbet grävt upp 5 nya helt ointressanta vänner som kommer ta både tid, lust och min energi. Perfekt. Bra gjort Hilda!
Jag är så jävla less just nu, vilket ja faktiskt trivs med, de brukar komma något gott ur det. En flytt, en förändring eller som nu i detta fallet så avslutades facebook. Ja nöjer mig med det, ett avslut på många irriterade ögonblick av statusläsningar som kan reta gallfeber på mig, folk är så jävla tråkiga att diarre känns riktigt kul!
Idag tackar ja Lars för underhållningen, och mina köttbullar för den goda middagen!
