bitterhilda.blogg.se

Akut abstinens snarare. Min kropp skriker efter urshultsbagarns chokladbollar.
I övrigt springer ja runt och luktar discokula! Älskar mitt nya torrschampo!

Snart är de dags för årets äventyr, Sweden rock. De är kanske den dammigaste tillställning som erbjuds i detta avlånga land, men ack så trevlig!
Dock föredrar ja damm mot den lerigare varianten som erbjudits sista åren.
Kom igen nu solen, gör mig skitbrun!

Längtar efter mina flickor, bröder och lukten av att vara hemma i den mest instängda men ändå så fina lilla by, -Ryd. Trots att ja bara kommer passera i princip så känner ja ändå fjärilarna i magen redan nu, ja älskar när man rullar in på 0459 gränsen. Home sweet home!

Ses snart everyhopa!

Om någon hade sagt till mig sommaren 2003, att jag om tio år skulle sitta och le, vara glad, känna harmoni och livslust skulle jag förmodligen gett dom en käftsmäll. Ja hade förmodligen försökt slå lika hårt som jag hade ont.
Mitt hjärta gick av, och min värld, slutade existera. Att jag ens minns hur man skulle andas är ett under.

Idag har de som sagt gått tio år, och visst har de varit en kamp, men det man inte dör av.. Gör en mer lärd.

Jag saknar, jag älskar, jag är ledsen, men jag gläds nåt fruktansvärt över den tid vi fick tillsammans, alla stunder med Rickard Rapp, fotbollskungen! Mina underbara somrar med Tomas, som fick mig att förstå att en riktig vän behöver man inte förklara allt för, han förstod ändå. Alla träningar och fotbollsmatcher med Hamide, de få men fina gånger ja träffat Linda, Louises lillasyster. Jag gläds åt alla stunder, dagar, och år jag fick med Gullan, min förmodligen största idol i livet. Och Helge, kan bara sammanfatta han med ett ord som gör honom rättvis - Kungen! Nora.. Förlåt Nora. Du vet vad jag menar.
För de av er som somnade in naturligt kan jag bara säga att ja ser framemot den dagen vi återförenas!
Men ni andra, som somnade in ca 60 år för tidigt.. Varför?
Varför är livet så orättvist ibland? Varför slits människor som inte gör någon annan illa bort från oss? Hur kan de komma sig att många elaka får fortsätta andas, springa, och leva medan endel aldrig mer får den chansen.
Hur kan de komma sig att de går människor på den här jorden som är för stolta för att säga - jag älskar dig, till deras eget barn, när de finns människor som vill säga de varje dag men aldrig mer kommer få chansen.
Livet är inte rättvist, men de går heller inte att påverka sådant som redan hänt.

Men en sak är säker, ja ska aldrig sluta minnas!

Ja önskar bara att namnen tog slut efter Nora, men det fortsatte bara att rulla kommande år, Daniel Larsson, Niklas Forsberg, Daniel Stenman, det är så grymt de som hänt många av er, och skulle man gå närmare in på det hela skulle nog folk aldrig tro på en. De skulle kunna bli världens kanske just nu sämsta bok.
Men vi minns, och glömmer aldrig.

Toppen av mitt isberg, att 2003 stå där som 17 åring och försöka möta världen på en redan totalt söndrig mark, nu också helt utan pappa. Han hade ingen dotter, helt plötsligt fanns jag inte, ja behövdes inte, och ja skämdes. Jag skämdes över att vara mig själv, jag skämdes över att inte vara älskad, ja skämdes över att inte kunna säga att mina föräldrar... Nej, min mamma älskar mig. Men min pappa.. Har sagt upp kontakten med mig, för ja är totalt jävla värdelös. Så kändes de. Så känner man, man känner skam och blir äcklad av sin egen existens. Varför finns just jag när jag ändå inte är behövd?
Och att stå här idag, 10 år senare ( 60 kilo tyngre) och veta vad jag har bakom mig, hur många kullar jag klättrat över, hur många dalar jag fallit ner i, hur mycket jag faktiskt fått kämpa, framförallt med mig själv, det gör mig stolt. Stolt över att ja klarat det här, och att min väg som jag valt lett mig hit där jag är idag.
Jag står kanske inte stadigt jämt, men det gör nog ingen.
Men jag är heller ingen nerknarkad, och numer fastbänkad a-lagare, även om den vägen ett tag kändes mest lockande.
Att jag och pappa idag har kontakt, 10 år senare är så klart helt fantastiskt, men såren ligger kvar, och tomheten från de år som varit fyllda av sorg, ensamhet, frågor utan svar och ett ständigt eko som ropar - Hilda, din pappa älskar inte dig, vem kan då göra det?
Jag tror egentligen kanske mest att det är ja som misshandlat mig själv psykiskt och inte han, eller jag tog åtminstone över den stafettpinnen då han gav sig av från vår relation. Men de är över nu, eller jag försöker tänka så!

Jag valde livet, djuren, och familjen. I min familj räknar jag in mina vänner.

De finns bara en människa som man lever med genom hela livet, och de är du. Så jag försöker att varje dag bli bättre vän med mig själv, vi ska bli bästa vänner jag och jag!

Idag 10 år senare är jag lycklig, uppriktigt sagt lycklig. Jag har så många att tacka för min existens, mitt välmående och att de överhuvudtaget ens orkat med mig under dessa år.
Mamma, min älskade alldeles underbara, men väldigt speciella mamma. Uffe, min absolut stabilaste gestalt. Lill-Elsa, det finns inga ord för det du med ditt hjärta kan utföra, jag känner mig rik för att ha dig som min extra mamma. Min syster <3 EU, Emma, Adam, och mina helt fantastiska kusiner, fast som mer är som mina syskon. Mina bröder, ni förstår inte hur mycket ni betyder för mig.
Alla mina vänner som plockat upp mina skärvor här och var.
Tack låter fjantigt, men alltså verkligen tack. Sist men absolut inte minst, mina älskade djur, Thia, du gjorde mitt liv till en dröm, och en sån kärlek som vi hade får man nog aldrig chansen att uppleva igen, du är fruktansvärt saknad, varje dag! Mina mongisar som jag har idag, ni förgyller min tillvaro på ett magiskt vis! Jag älskar er från månen och tamefan som en studsboll tillbaka och upp igen.

Tack alla, ni som varit med under åren ni vet vilka ni är.

Marie Holmlund, Monica och Martin Moren, era barn är fantastiska och jag önskar verkligen att ni funnits kvar och fått möjligheten att se dem längre. Vi ses när någon bestämmer sig för att hämta oss andra!

Vila i frid mina kära vänner, det går inte en dag utan att ni på nåt sätt dyker upp i mina tankar!

Jag älskar mitt liv, och hoppas att året 2003 aldrig mer behöver upplevas, inte av någon. Nu vänder vi blad, och gör 10 roliga, härliga och inspirerande år istället!