bitterhilda.blogg.se

Hur trivs du? 

För de första, de här med att "landa", de gör man med ett flygplan. Mitt liv och min tillvaro kommet aldrig att landa i den bemärkelse ni tänker er. Ständigt på väg, på flykt. Vad vill jag jobba med, vem vill jag bli när jag blir stor, eller större. 

Men visst. Packat upp och bott in mig, de har jag gjort! 

Så hur trivs jag..

-Fråga igen. 

Hur trivs du? 

-Bra, tack! Tror jag. Hinner inte riktigt känna efter mellan pendeln och löpturen till bussen, som sen bara tar mig till stationen där jag sen får byta buss fast vid en hållplats en bit därifrån. 

Hur skulle du beskriva en vanlig vardag? 

-Svettig.

Svettig? På vilket sätt menar du?

Jag kliver upp 04.30, fryser som

En bäver och klär mig därefter. Tittar ut, och de regnar småkukar och mitt klädval känns korrekt och passande. 

Jag gör mig i ordning och tittar ut genom fönstret och ser till min icke så stora förtjusning att bussjäveln som ska gå först om 7 minuter kommer nu. Så med ett ögonbryn ifyllt, och endast en tandrad borstad så tar man nu tag i de man hittar i hallen, hoppas på att det råkar vara matlådan och springer för glatta livet ut, i ett tappert försök att hinna med bussen. Det gör man inte.

Så nu står man där ensam med en mörk man, före fan på morgonen. Svettig, och flåsande. 

Duktigt bitter står jag där och väntar på nästa buss, den som inte alls är synkad med min pendel. Men den tar jag, den bussen tar jag. 

De som då har hänt är att min klimakteriesvettande kropp som från att ha frusit, tagit på sig en yllekofta, sprungit till hållplatsen och blivit svettig som en maratonlöpare, så klart också hunnit få istappar i ögonbrynet som hann bli målat då jag nu fått stå och vänta på helt fel buss, ännu en gång. 

Så börjar dagen, med att svettas. 

Den avslutas på samma sätt, om inte värre. Men då är man åtminstone på väg hemåt och har möjlighet att inte lukta sämst då hundarnas andedräkt toppar det mesta. 

Låt mig en annan dag återkomma när man däremellan bussar, pendeln och tvärbanan Gud förbjude ska försöka få tag på något så banalt som en stock snus. 

De är ett helt kapitel för sig. 

I Stockholm finns allt, allt händer och stora artister som Magnus uggla kan gå förbi en på affären, men någon glömde ju berätta för mig att de tar ca 3 timmar extra per dag för att få tag på snus som inte kostar 798 kr per stock på 7 eleven.

Och tänk dig då den arma dag då man kanske måste besöka ett apotek, samt köpa snus. Glöm det. Stryk det bara från att göra listan! 

Här finns allt, utom tid.

 

Någon av dom jag sett eller nuddat med min axel har säkert gett mig de baciller jag nu tampas med för att inte bli förkyld. Någon av dom, men jag vet inte vem.

Det är fascinerande över hur många olika människor de finns, hur mycket folket här lever ut om man jämför med mindre städer.

Här bara är man, man kan vara extrem, man kan vara en i mängden. Hur det än är så är du så fruktansvärt anonym här när allt kommer omkring, omgiven av människor som inte vet vem du är, vad du åstadkommit eller vad som gör dig lycklig. 

Vi sitter bara här mittemot varann och sneglar på den andras hand, bok eller telefondisplay, väl medveten om att vi förmodligen aldrig mer i livet kommer ses. Ändå sitter vi där,knäpptysta, och låtsas titta bort när den andra tittar upp. 

Jag funderar på att starta en "pay it forward" grej, att en gång om dagen ta mod till mig och säga åt någon av alla de vackra individer som åker kommunalt, att dom är just det. Vackra. Eller att deras hår är fint, eller ögon. 

De värsta som kan hända är väl att man får en annars kanske ganska bitter medelålders kvinna att le en stund längre än hon brukar. 

Jag fick jobbet! 

Det känns jätte bra! Speciellt då hundarna får följa med om Jonas är borta och de krisar. 

Så med andra ord vill jag här förmedla att det går alldeles utmärkt att spara ut en gles behåring till ögonbryn och söka jobb samtidigt! 

Tack för mig hej!

Håll till godo!