Helgen som var.
Ja den var onekligen för kort, men i söndags mina vänner. På en buss i 11 timmar, jag som åksjukaste ungen i hela schtaan fick genomlida. De var ett straff som gud glömde ge en beskrivning på.
Där satt jag, på vägar som fick Kretas streck till transportbanor att likna stora ängar i jämförelse. Här var det kors och tvärs, upp och ner, fram och bak. Ni vet den där kittlande känslan man får i magen då man ibland kör i ett gupp? Ni vet fjärilarna som liksom tar sig en kallsup och sen simmar lugnt igen? Ja dom fjärilarna kan jag be att få tala om att det inte är några lyckofjärilar, det är snarare fjärilar from hell som enbart springer runt i min mage och gör köttfärs av tarmarna, ungefär så känns dom där små guppen för en som är åksjuk. Sen spänner man sig så man får Mikael Persbrandt att se avslappnad ut.SATAN så dryg resa. Aldrig mer, nästa gång ska jag googla skiten, eller göra som förr. köpa ett vykort och skriva I was here, ljuga är aldrig fel. Åka buss är däremot jävligt mycket fel.
Det här är iallafall the Cliffs of Moher. Vackert, men tänk en gång extra innan ni sätter er på bussen barn.